— Nå, översätt då!
Stellan stammade fram någonting. Plötsligen gav han upp varje försök att rädda situationen. Han blev ond. Inom honom mumlade det: — Fan också, när han ser att jag inte kan! Vad bråkar han för? Alltid ska man behandlas som en barnrumpa. Aldrig ska man behandlas som en vuxen mänska.
— Du har inte läst på?
— Nej.
Det blev tyst en stund. Slutligen sade Smygaren:
— Ja, kära Petréus, jag behöver inte fråga dig, varför du inte läst på. Den, som använder hela eftermiddagen att gå ut och kurtisera flickor, den går det till sist på tok för. Och det gör det med dig!
Stellan blev plötsligt blodröd i ansiktet. Någon längre ned i klassen fnittrade. Han vände sig om för att upptäcka, vem det var. Hela klassen satt och log över detta oväntade frispektakel. Han såg på Smygaren. Också han log, ett helvetiskt, infernaliskt elakt leende.
Plötsligen stod Stellan raklång i bänken:
— Det har lektorn inte rätt att säga!
Också Smygaren blev blodröd. Han bet sig ett slag i mustascherna och sade med en mycket mjuk, leende röst: