— Vad är det jag inte har rätt att säga, Petréus?
— Lektorn har ingenting och göra med, om jag kurtiserar flickor eller vad jag gör om eftermiddagarna.
— Nå, då kan jag upplysa Petréus om, att han kommer att få se, hur mycket jag har att göra med det, när betyget kommer.
— Det är en annan sak. Det hör inte hit. Lektorn kan få ge mig vilket betyg som helst, men lektorn har inte rätt att göra mig och mina känslor till ett åtlöje för klassen. Så handlar inte en gentleman.
Nu hoppade Smygaren jämfota flera gånger:
— Ut med dig, drummel! Ut med dig, lymmel! Ut! Ut! Ut!!!
Han pekade på dörren med en hand, som skälvde.
Stellan gick långsamt och värdigt mot dörren, medan han med ett segermättat leende lät blicken glida över sina kamrater.
I den långa, öde korridoren blev han stående vid ett av de höga fönstren och såg ned.
Han andades djupt ett par slag. Han kände sig egendomligt lugn och kall. Han hade hävdat sig själv. Han hade uppträtt som en gentleman. Liksom en gång med Kalle Möller hade han i sista stunden visat, att han vågade. Och medvetandet om att ej ha svikit sin innersta princip fyllde honom med en befriande förnimmelse av egen kraft. Vad Rose än hade att anmärka på honom, hans brist på konstnärlighet och färgsinne, hans barnsligheter och dumheter: när det verkligen gällde, när det var frågan om att visa, vad man innerst inne var, då svek han inte, då handlade han som en man, utan att fegt och småaktigt tänka på följderna.