Han bad om ursäkt för sitt dröjsmål. Men resultatet var dåligt.
Plötsligen sade hon:
— För resten bär du dig alltid dumt åt. Vad är det du sagt om mig i skolan?
Han såg på henne:
— Ja — — — ag — — — sa — — — agt om dig?
— Ja, tror du inte jag vet det. Jag fick höra det på skolplanen av en av flickorna och hon hade hört det av sin bror, den där Pelle Stenberg, som går i samma avdelning som du. Du hade sagt något till lektorn i latin om dina känslor för mig.
Och hon tillade skarpt:
— Sådant där undanber jag mig, ska jag säga dig. Jag vill inte gå som ett åtlöje i den här lilla brackhålan.
Han såg på henne i stum och gapande förvåning. Med ens kände han ej endast, att hon behandlade honom orättvist, utan också att han innerst inne var rädd för henne, att han fruktade henne som man fruktar en högre auktoritet, en far, en målsman.
Han försökte förklara för henne, hur det verkligen gått till, hur han gett Smygaren en läxa i gentlemannaskap, han aldrig skulle glömma. Han sökte visa henne, hur absolut rätt och gentlemannamässigt han handlat, hur han, i stället för att prisge deras kärlek, i stället gjort det enda manliga, han kunde, för att i ett enda slag täppa till munnen på alla belackare.
Men Rose förstod ej. Ju klarare han sökte framlägga saken, ju skarpare kom hennes svar: