Och hon vände sig om och såg på honom, ett snabbt, skyggt ögonkast över axeln, som om hon vore rädd att han skulle följa efter … att han skulle hinna upp henne…
* * * * *
Hans far var som vanligt ej hemma den kvällen. Stellan åt sin kvällsvard ensam med husföreståndarinnan som så många hundra gånger förut.
Efter en stund gick han ut och drev omkring på gatorna och nere i parken. Den var full av folk, Sommarrestaurangens alla fönster och verandor strålade i olikfärgade ljus. Nere i restaurangträdgården hängde kulörta lyktor. På en av verandorna lyste de nya vita mössorna. På en annan sutto officerarna. Vid småborden i trädgården höll borgerskapet till. Regementsmusiken spelade studentsånger, marscher och operetter. Det sjöngs och applåderades, hölls tal och hurrades.
Men Stellan kände sig stå utanför allt detta. Han drev omkring i parkens utkanter, där den ljusa majnatten låg som silver på de grusade gångarna. Han var Varg i Veum, ensam och övergiven. Han hade burit sig "onödigt dumt åt". Han upprepade orden för sig själv med ett bittert leende. Ja, han hade burit sig onödigt dumt åt! Det var så världen dömde hans handling. Han hade inte låtit sig behandlas av vem som helst hur som helst. Han hade värnat om sitt mänskovärde. Han hade försvarat sitt känslolivs helgd. Och för detta skulle han straffas av rektor och kollegium. Han skulle alldeles säkert få nedsatt sedebetyg, kanske skulle de till och med relegera honom. Och den person, för vilken han gjort allt detta, den person, vilkens mänskovärde och känsloliv han velat skydda lika mycket som sitt eget — — — hon hade smitit från honom — — —
Vilka mänskor! Vilken värld, han levde i! Han hade burit sig onödigt dumt åt! Sådant var mänskornas omdöme. Sådan var världens dom: nedsatt sedebetyg, kanske relegering!
Han drog djupt efter andan och medan han gick gången framåt deklamerade han:
— Gudakärngar, Gudagubbar!
Åter igen började musiken spela upp. Från studentverandan skrålades:
Sjung om studentens lyckliga dar…
Stellan kunde ej längre uthärda all denna bekymmerslösa ytlighet. Vad visste dessa mänskor uppe på verandan om livet, dess ohyggliga allvar? Vad visste de om det hårda öde, som vilade på den, som var olik andra? Hade de redan glömt en Sokrates, en Giordano Bruno, en Galilei?… Hade de glömt giftbägaren, dödsdomarna, landsflykten, som blev de stora sanningssägarnas arvedel?