Han vände sig om. Några steg ifrån stod Smygaren. Stellan förstod ej med samma.
— Hör du inte! Jag vill tala med dig.
Han gick långsamt fram. Med ens gick sammanhanget upp för honom.
Smygaren hade gått förbi dem och han hade inte sett — — —
— Varför hälsar du inte?
— Jag ber om ursäkt, men jag såg inte.
— Nå, då får väl rektor och kollegiet lära dig att se upp.
Smygaren, som fortfarande var i frack och på väg till censorsmiddag, snurrade om på klacken och gick.
Stellan blev stående länge kvar. Det surrade i hans hjärna. Det susade i hans öron.
Slutligen vände han sig om för att hinna upp Rose. Han såg henne ej i bulevarden. Hon hade gått. Han sökte henne med en stirrande blick.
Plötsligen fick han syn på henne. Hon sneddade över gatan och försvann in i en tvärgata.