Han rös på nytt till av en outsäglig lycka. Sanningen, han såg, föreföll honom så lysande klar, att den tycktes blända honom. Han höll händerna för ögonen. Han kände sig så outsägligt lyckligt matt. Det var som om benen ej ville bära honom.
Och plötsligen, medan han stod där med händerna för ögonen och med sviktande knän, var det som om något inom honom ropat: Paulus! Paulus! Uppenbarelsen!
Han blev liggande med överkroppen över broräcket. Hans kropp skakade i konvulsioner. Han hade funnit den, Sanningen, Livets Sanning! Han, Stellan Petréus, hade funnit — — — Han hade fått en filosofi, en religion! Vi skola utveckla oss till att bli Gudar — — —
* * * * *
Han gick sakta in mot staden, irrade ännu länge omkring på gatorna. Han log, hela hans ansikte lyste som förklarat! Rose, kärleken — — — vad betydde det! Smygaren, ett nedsatt sedebetyg, relegering — — — hur meningslöst inför detta, att ha funnit Sanningen, en Filosofi, en Religion — — —
Han gick sakta hemåt. Nu visste han, att han skulle få kraft att uthärda också ett helt långt år, tolv helvetiska månader. I detta tecken skulle han segra, i Livets och Sanningens tecken.
In hoc signo vinceres!
Hade han för resten inte alltid, innerst inne känt det?! Hade han inte vetat det redan som barn, då han trott sig vara Josef!
In hoc signo vinceres.
Han såg upp mot stjärnorna. De tindrade som om det varit ögon som blinkat åt honom…