Det är Gudar vi skola bli.
Han blev stående på trappsteget till trappuppgången en stund och kastade en sista blick på himlavalvet.
Så vände han sig om och gick in i förstugan, tände en tändsticka och gick uppför trappan.
Plötsligen stannade han. Där i trappsvängen, satt hans far med näsan i knät och sov. Han hade tydligen trasslat in sig med sporrarna i mattan, fallit och blivit sittande…
Stellan smög sig förbi honom utan att väcka eller försöka hjälpa honom.
Han blev stående mitt på golvet i sitt rum. Han andades häftigt. Han höll händerna för ansiktet som för att undgå en ohygglig syn.
Plötsligen föll han med ett kvävt skri framstupa på sängen.
— Ärftlighetslagen, ärftlighetslagen, mumlade han.
Det var som om ordet slagit eko inom honom och kom tillbaka djupt ur hans innersta varelse. Han blev sittande upprätt, lyssnande, som han sökte höra sin far ute på trappan.
Fanns det någon likhet mellan honom själv och hans far, som förspillt sitt liv och som nu förfallit till en drinkare? Hade kanske också han en gång i tiden varit som Stellan? Hade han brottats med samma problem? Hade han också varit allvarlig, haft det svårt och lidit? Någonting måste det ju ha funnits hos honom, eftersom Stellans mor kunnat bli kär i honom?…