Hon fick Stellan på sitt knä, klappade och beklagade honom.
Men det egendomliga var, att all denna medkänsla, alla dessa smekningar ej gjorde något intryck på Stellan. Eller ännu mera: han tyckte inte om dem. Han liksom skämdes för dem. De plågade honom i hans nya värdighet. Någonting inom honom sade, att hans far haft rätt. Det var någonting inom honom, som hårdnat.
Det var pliktkänslan, som vuxit fram i hans inre under faderns trollspö — — —
* * * * *
Det dröjde ej heller så värst länge, innan han lärde sig, att man kan undvika sina fiender, Kalle med glaskulan, Jonne med vagnen och Märta Gyllencrantz, genom att i sin ordning göra sig vän med dem, som också voro deras fiender.
Efter denna princip valde han sina vänner. Urvalet skedde ingalunda medvetet. Det föll sig helt naturligt. Och därför kröntes det också med framgång i detta frondörernas eldorado, som heter barnavärlden.
En annan och betydligt svårare fråga är den: Hur skall man bära sig åt, när man gjort sig ovän också med dem, som äro fiender till dem, som äro ens fiender? Vad skall man göra, när man fått hela världen mot sig?
Skall man visa sig ödmjuk? Eller självsäker och trotsande? Eller helt enkelt likgiltig? Eller skall man — — —? Ty det finns ett fjärde alternativ.
Men det är en lång historia och den sammanhänger på det intimaste med historien om den Underbara Hästen.
* * * * *