Han skrek hela tiden:
— Lilla, älskad — — — de — — — pap — — — pap — — —
När det hela var undanstökat, sade hans far:
— Vill du gå i skolan nu?
— Ja.
— Är det riktigt säkert?
— Ja, snälla pappa — — —
— Då kan du gå in i barnkammaren och tvätta dig i ansiktet.
Han var alldeles våt om kinderna. Med byxor och kalsonger släpande kring benen hasade han sig så gott han kunde in i barnkammaren.
Där inne stod Kerstin. Hon sade ingenting. Men det brann bohusländskt bonde- och fiskarblod i hennes ådror. Löjtnanten hade slagit gossen! Löjtnanten hade slagit salig fruns gosse! Det skulle hon hämnas för. Inte nu, inte med samma. Men hon skulle nog få ett tillfälle. Men vad hon skulle göra den dag som i dag, var att gå ut på kyrkogården och berätta allt på salig fruns grav.