Hans fars röst blev ännu grötigare. Han var röd i ansiktet. Han talade som om han talat till en vuxen:
— Jag har väl aldrig hört på maken. Du är så förbannat bortskämd, att det inte är någon måtta på det. Här går du hemma som en liten kronprins och kommenderar och befaller. Tror du inte, jag känner till dina skavanker! Knäpp ner byxorna! Nu ska du ha smörj!
Stellan hade ofta hotats med aga. Men hittills hade han sluppit undan: Kerstin hade lagt sig emellan. Han såg ett slag bort mot dörren, som om han hoppats, att hon i sista ögonblicket skulle uppträda som en räddande ängel.
— Hör du vad jag säger, pojke! Ner med byxorna!
Han lydde order med darrande, fumliga fingrar.
— Kalsongerna också!
Han storgrät:
— Pappa, kära, snälla pappa, ja kan inte för strumpebanden.
— Kom får jag se!
Minuten efter voro kalsongerna nere. Han låg på sin fars knä.