— Förlåt, sade Stellan, jag tyckte det hördes, som om pappa hade fallit över sabeln. Det är så mörkt i trappan.
— Tack ska du ha — — — satans mörk — — —
Stellan tog honom under armen och hjälpte honom in. Han hade känslan av att det var sig själv han hjälpte, sig själv sådan han en gång skulle bli. Fadern sjönk ned i en länstol. Så sluddrade han:
— Hör du, min pojke, med — — — an du ä i fart — — — en, ökkk — — — a din god — — — het mä att dra av mig ridsss — — — tövlarna.
Stellan drog dem av honom.
— Tackkk — — — ska du ha — — — Och så förrr — — — låt mig — — —
Stellan böjde sig fram över honom:
— Pappa, jag har något att be dig om förlåtelse för också.
— Fadern spärrade upp ögonen och stirrade på honom:
— Vva står på — — —