— Vad pratar du för slag? En häst i köket!
— Ja, pappa, italenaren han — — — där ä — — — i korgen, pappa — — — en häst — — — den ä vit, pappa, skynda sig — — —
Orden snubblade fram över varandra.
Hans far såg på honom en stund och reste sig upp ur länstolen.
— Nå, vi får väl gå ut och se på'n då!
— Men kvickt, pappa, kvickt, kanske han har gått!
Stellan rusade före sin far ut i köket.
— Vänta, vänta, italenare, pappa kommer — — —
Hans far kom ut, såg på hästen, från hästen på Stellan… Och så köpte han den!
Stellan kunde ej tro sina ögon. Han kunde inte heller förstå italienaren, som ville sälja någonting så vackert. Han slog armarna om sin fars ben i glädje och tacksamhet, medan han snyftade: