— Tack, snälla, älskade pappa — — —
— Ja, det blir nog bra med det! Men var ska vi ställa den?
Det bröt ut ur honom i ett enda, flämtande andetag:
— I barnkammaren, pappa!
— Vi får väl se, om den kan stå där inne.
De gingo båda dit. Hans far placerade gipshästen på byrån.
— Tycker du den passar där?
Stellan kunde ej tala. Han bara nickade upprepade gånger.
— Nå, då får den väl stå där! Men du ska vara rädd om den.
Stellan nickade ännu mera, medan hans far gick in till sitt. Han kröp upp i soffan mitt emot byrån och såg på hästen, där den stod på sina långa fina ben, med den kråmande halsen, det lilla fina huvudet och den långa svansen, som fladdrade, som om vinden susat i den.