Han störtade ut i köket till Kerstin.
— Var är Edgar? frågade han flämtande.
— Den har Ida slagit sönder, när hon flyttade den i da morse.
Han blev stående med vidöppen mun och bara såg på Kerstin. Han ville tala. Men det var, som om alltför många ord på en gång trängts i munnen på honom för att komma fram. Det blev ingenting annat än stamningar.
Till slut fick han fram:
— Var är Ida?
— Hon ä på torget mä fröken.
Han var ursinnig av sorg, förtvivlad av vrede. Åter igen ville han tala. Men det han ville säga var alltför mycket, alltför långt. På nytt blev det endast till stamningar.
Efter en lång stund brast det ur honom:
— Var ä Edgar?