— Se, pappa, se — — — Va kan vi göra ve Edgar nu?
— Ja, säg det? Vad tycker du själv?
Stellan skakade på huvudet.
I samma ögonblick kom tanten in och sade att frukosten var serverad.
— Ä Ida kommen också?
— Nej, hon kommer efter med matkorgen.
Stellan kastade åter en blick på Edgar och följde dem in i matsalen. Men han hade ingen aptit. Han tänkte på vad som kunde göras åt Edgar.
Plötsligen fick han en idé, som kom hans hjärta att klappa våldsamt. Han greps av en ångestfull glädje, så stark att han blev blodröd i ansiktet. Om han kunde få Edgar — — — Om den kunde bli hans, riktigt hans — — — så att han kunde säga om den: Edgar är min. Han vågade inte hoppas på det. Det var någonting alltför stort, någonting så oerhört eftersträvansvärt, att det låg utom möjlighetens gränser. Edgar hans! Riktigt hans! Tänk om han vågade be sin pappa! Han skulle vara så snäll i skolan. Han skulle göra allt, både vad pappa, Kerstin, tant och till och med Ida ville. Han såg skyggt på sin far. Var han ond i dag? Han såg inte ond ut. Skulle han våga — — —? Nej, det gick inte. Han skulle aldrig få Edgar — — —
Efter frukosten gick han in i barnkammaren, hämtade Edgar som ett slags lockbete och bar den in till sin far, som satt i en länstol med en cigarrett. Hans ansikte var dolt bakom en tidning.
Stellan lade Edgar från sig i soffan och började gå runt i rummet. Då och då kastade han en skygg och snabb blick på sin far. Hans kinder brände. Han kände sitt hjärta slå. Skulle han — — — Vågade han — — — Nej, inte nu, inte ännu — — — han ville inte fråga just nu, och få nej — — — Det var skönt att kunna tro, att kanske, kanske Edgar kunde bli hans. Han måste vänta och fråga.