Det gick plötsligen runt i Stellans huvud. Han sprang handlöst fram till sin far och gömde sitt ansikte mellan hans ben.
— Pappa, snälla pappa, viskade han.
— Kläm ut med vad du har på hjärtat!
— Pappa, säg, får jag — — —
— Kläm ut nu. En karl talar ur skägget.
Stellan tryckte huvudet ännu hårdare mot sin fars ben. Och snabbt, i ett enda flämtande andetag kommo orden:
— Får jag Edgar?
Han väntade andlöst på svaret, medan han fingrade på faderns guldrevärer.
— Vad ska du göra med den?
Stellan kände sig med ens så besynnerligt trött. Han hade begärt för mycket. Edgar skulle aldrig bli hans.