— Pappa, ja ska vara så rädd om den. Ja ska leka med den så vackert. Ja ska aldrig tappa den i golvet. Ja lovar, pappa — — —
— Ja, men där är ju bara huvet och kroppen kvar.
Stellan tog med båda händerna om sin fars ben så hårt han kunde. Han såg upp:
— Ja lovar, att ja ska vara så snäll mot den — — —
— Tja, ta den då!
Stellan dök åter ned med huvudet. Han tryckte sitt huvud mot faderns ben, hans händer smekte hans smorlädersstövlar i tacksamhet och ömhet. Han kunde ingenting säga. Han var alltför överväldigad.
Till slut reste han sig upp och gick bort till soffan, där Edgar låg. Men i samma ögonblick han höll den i sin famn, föll han i en hejdlös gråt.
— Men vad i Herrans namn gråter du för, pojke?
— Ja ä — — — ja ä så — — —
Mera kunde han inte säga.