* * * * *
Från den stund Edgar blivit hans, riktigt hans, skedde emellertid underverket. Den var ej längre en skön amulett med förmåga att i högre grad än dockan, grisen och kaninen kunna fördriva mörkrets makter. Den var ej heller en sönderslagen gipshäst med fyra tomma hål i bålen, där benen suttit. Den hade fått liv. Stellan inblåste i den en levande ande.
Den blev den Underbara Hästen.
Undret skedde ej ögonblickligen. Det tog några dagar, innan den stympade hästen framträdde i alla sina fullkomligheter. De så att säga smektes ur den, medan han satt och höll den i knät. De växte fram under all den omsorg, han slösade på den, all den beundran, han skänkte den, alla de tankar, han sände den från skolan.
Och så, en dag, stod den där i all sin fullkomlighet, med alla en levande hästs behov och egenskaper. Den stod — eller rättare sagt låg på sidan — i en spilta, Stellan byggt av träklotsar ur en bygglåda mellan sängen och byrån. Den hade halm under sig, havre i krubban och den var bunden vid spiltan med ett grimskaft. Halmen och havren hade Stellan fått av majorens hästskötare nere på gården.
Ida klagade. Hade man sett på maken: släpa halm och havre upp i våningen! Var där inte tillräckligt mycket att städa utan det. Till och med Kerstin opponerade sig, men svagt. Saken hänsköts till hushållsfröken, som i sin ordning lade den inför den Yttersta Viljan. Löjtnant Petréus tog en överblick över anordningarna och framställde en del frågor.
— Men du har ju två gunghästar och så de där svarta hästarna med seldon och vagn. Duger inte de längre?
— Ja, men pappa, förstår inte pappa — — —
— Förstår vad?
— Jo, snälla pappa, förstår pappa inte — — —