Stellan vred sig. Han gjorde grimaser med ansiktet av svårighet att förklara, han tvinnade fingrarna om varandra:
— Ja, men förstår pappa inte — — —
— Jag får väl försöka. Du får väl ha spiltan där.
Stellan hann ej säga tack. Han störtade ut i köket till Ida. Redan innan han hunnit få upp dörren, ropade han:
— Ida, Ida, pappa har sagt att ja får lov å ha Edgar i barnkammaren.
— Va säger han! Öppna dörren, innan han kommenderar.
Nu hade Stellan fått upp dörren. Han skrek:
— Pappa har sagt — — —
— Jag hör! Jag hör! Han behöver inte skrika!
Varje dag Stellan kom hem från skolan satte han sig på golvet vid sidan om spiltan. Han talade med Edgar. Han klappade den på halsen. De gjorde långa ridturer tillsammans. Han släppte den på bete på salongsmattan, som var mjuk som gräs.