Men Stellan drog sig undan hans vänlighet. Han var rak och stel i ryggen av triumfen:
— Nä du, dä får du visst inte, för du säger alltid, att din pappa ska sätta min pappa i arresten.
— Ja men, ja ska aldrig säga dä mera. Ja svär att ja aldrig — — —
I samma ögonblick ringde klockan. Stellan rusade över gatan in genom porten. Han hörde Göran ropa på honom att vänta, men han varken stannade eller svarade.
Flera gånger under lektionen vände sig Göran om och såg på honom, på samma gång misstroget, bönfallande och imponerat. Till slut slog tant Emilie pekpinnen i katedern och ropade:
— Göran! Vill du sitta stilla! Vad sitter du och vänder dig om för?
Göran räckte upp sin hand:
— Tant, tant — — —
— Vad är det?
— Dä ä Stellan.