— Vad är det med Stellan.
— Jo, Stellan, han har en häst — — —
— Vi bryr oss inte om Stellans häst. Sitter du inte stilla, får du gå i skamvrån bums.
Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Ända till dess Göran sträckte upp handen, hade han suttit och njutit av sin snabba triumf. Nu förstod han plötsligen, att hans behov att imponera på Göran fört honom in i förvecklingar, vilkas slut han endast dunkelt anade. För första gången såg han Edgar, såg den som den verkligen var. I ett enda slag hade den förlorat alla de fullkomligheter, hans ömhet smekt fram ur den. Den kunde inte ens stå på benen, därför att den inga hade.
Han kände sig underligt sorgsen. Han ångrade bittert, att han talat med
Göran. Nu var det slut med Edgar.
Men bakom den stympade gipshästens skavanker reste sig med ens ett nytt och förfärande problem. Han såg också andra följder av att ha släppt hemligheten från sig: Göran ville se hans häst! Vad skulle han svara? Han kunde inte berätta, hur det i verkligheten stod till med den. Det var omöjligt! Vad skulle Göran tänka om honom? Hur skulle han bära sig åt?
Han kände sig plötsligen trött på allt! Tanken på att vara borta, alldeles borta, försvunnen från allt, från Edgar och Göran och skolan började forma sig inom honom — — —
Klockan ringde. Han ville inte träffa Göran. Kanske om han höll sig undan att Göran skulle glömma bort det hela. Han sökte smita in på den förbjudna garverigården, men Göran var i hälarna på honom. Och med honom följde andra pojkar.
Frågorna strömmade ur Göran. Han var ej påträngande, snarare bönfallande. Han ville veta mera om hästen. Han lovade att han aldrig skulle säga, att hans far kunde sätta Stellans i arresten. Han skulle alltid vara snäll mot Stellan. Trodde inte Stellan det?
— Tror du att ja bara narras, va, när ja säger att ja aldrig, aldrig ska säga att pappa — — —