Stellan iakttog en hårdnackad tystnad. Till slut sade han, för att ej stå alldeles svarslös:
— Ja, men så säger du dä i alla fall. Dä gör du visst de!
Han började gråta, av rädsla, inför det perspektiv som allt tydligare öppnade sig för honom. Hur skulle han klara sig? Hur skulle han bära sig åt?
Men nu kom Göran fram till honom, lade ömt armen om hans hals och viskade i hans öra:
— Kom mä mig, så går vi för oss själva.
Han förde Stellan ut i portgången. De andra pojkarna stodo tysta och sågo på.
Bakom den stängda porthalvan, där det var som mörkast, stannade Göran:
— Hör du Stellan, ja lovar, att ja aldrig, ja svär, att ja aldrig ska säga dä där. Ja tycker om dig, ska du tro, Stellan.
Tårarna strömmade ännu ymnigare nerför Stellans kinder.
— Du ska få en kniv å mig, om ja får se din häst.