Han tog ur byxfickan upp en kniv med ett halvt blad och visade den för
Stellan.
— Du ska få den här. Nä, titta på den! Titta!
Han höll den gamla kniven alldeles inpå Stellans näsa. Men Stellan vände sig bort från honom och bara grät.
Och så ringde klockan på nytt…
Hur skulle han klara sig? Hans tankar flögo omkring som skrämda fåglar.
Hur skulle det sluta?
Han fick en fråga. Han hade inte följt med och kunde inte svara. Tant
Emilie slog med pekpinnen i bordet:
— Nu går Stellan och ställer sig i skamvrån bums! Marsch!
Han satte näsduken för ansiktet och under storgråt gick han bort och ställde sig i skamvrån.
— Nu får Stellan inte gråta. Tjuter du så där, får du gå ut!
Då reste sig Göran i bänken och viftade med handen.