— Nä. .
— Varför säger du det då? Vet du inte att det är osanning?
— Jo, men — — —
— Gå ögonblickligen och ställ sig i skamvrån!
Det var alldeles tyst, då han gick bort i hörnet. Han gick som en för alla tider förlorad mänska, med nedböjt huvud och skammens djupa rodnad på kinderna.
Kamraterna endast sågo på honom, tysta av häpnad och förakt.
* * * * *
När Stellan kom hem, hade Edgar försvunnit. Spiltan var borttagen, golvet sopat rent från halmen. Han betraktade länge den tomma platsen mellan byrån och sängen, som så länge hyst föremålet för hans ömhet och glädje. Han fann det ej ens onaturligt, att Edgar försvunnit. Det kändes snarare som en lättnad. Och han gjorde inga frågor.
Först senare på dagen berättade Kerstin, att löjtnanten gett Ida tillåtelse att ta bort hästen och spiltan. Taxen Lya hade varit uppe och burit sig illa åt i halmen…
Stellan mottog underrättelsen utan att yttra ett ord.