Avslöjandet av den torftiga verklighet, som visat sig ligga bakom den Underbara Hästen, hade den naturliga följden, att Stellan för en tid förlorade anseendet bland sina kamrater.
De voro visserligen alla, i större och mindre utsträckning, lögnare och fantasimänskor. Men också bland sådana existerar det en hederskodex. Man ljuger utåt, för vilt främmande mänskor. Eller också förhärligar och omskapar man i sällskap och under gemensamt arbete och samförstånd vardagens levande väsen och döda ting till sagolika gestalter. Men man ljuger icke inåt: man bygger ej upp en invecklad och rikt utsirad historia på egen hand och i all ensamhet för att sedan, plötsligt, bjuda ut den åt en kamrat med förhoppning att han skall sluka den helt.
Och det hade Stellan gjort.
I den etikettbundna värld, som är barnens, dömdes han därför strängt. Han hade förlorat förtroendet och därmed också sitt inflytande i de fluktuerande och fronderande kotterier, där han förut varit välsedd. Så fort han sökte göra sin uppfattning eller önskan gällande tystades han obarmhärtigt ned av opinionen med orden:
— Dä ska du säga, lögnhals, som ljög om hästen.
I stället för att söka återvinna sitt förtroende drog sig Stellan tillbaka. Och det betänkligaste i hans reträtt låg däri, att han ej kunde tillvita sina kamrater att ha begått någon orättvisa. Han kände sig ej kränkt. Tvärt om leddes han av en i djupaste mening social instinkt, vilken kortast kan uttryckas i de tankar, han själv — en smula vagt — formulerade till sitt eget försvar: Di säger, att ja ljuger, och dä har ja gjort och därför tycker ja inte om dom.
Han gick alltså tillbaka till sig själv och sina tennsoldater och gunghästen. Men de tillfredsställde honom ej mera. Hästar hade han fått avsmak för. Historien om Edgar hade visat honom faran av att förirra sig alltför långt in på fantasiens äventyrliga marker och samtidigt hade samvaron med kamraterna gett honom smak för blod, för levande varelser att umgås med.
Han började leka knekt, spände sabeln kring livet och satte kasken på huvudet. Men det var ej mycket han på egen hand kunde uträtta som soldat. Han kunde ej i längden exercera med sig själv, han kunde ej samtidigt vara löjtnant och soldat, kommendera och lyda. Meningslösheten i detta arrangemang slog honom genom sin hastigt inträdande, otroliga enformighet. Det enda han som ensam soldat kunde företaga sig utan att göra alltför starkt våld på verkligheten var att gå på post. Och det gjorde han. Han stod vakt framför klädskåpet i sin fars sängkammare. Ibland, för att skaffa sig omväxling, låtsade han, att det regnade. Då klämde han in sig i skåpet bland kläderna och stod och kikade ut genom den öppna dörren, till dess han tröttnade på regnet.
Det var en enformig lek och slutade som oftast med att han blev sittande vid fönstret och såg ned på gatan. Han längtade åter ut till mänskorna och världen och kände sig ensam, övergiven, utstött.
* * * * *