— Och den yngste ska bli upphöjd?
— Ja, de ä dagsens sanning, de ock, för va skulle en annars leva för, om de inte va sant, att den ringe ska bli upphöjd.
— Kan Kerstin den om Josef å hans bröder?
— Det kan ja väl, men den står å läsa i bibeln.
— Vill Kerstin läsa den för mig?
— Inte nu. Ja ska skala potatisen.
— Ja, men i kväll då, innan ja går å lägger mig?
— Ja, de ska ja göra.
Den kvällen och många kvällar efter denna fick Kerstin sätta på sig glasögonen och läsa historien om Josef, hans förnedring och upphöjelse. Stellan satt vid sidan om henne på soffan. Då och då bad han henne hålla upp ett ögonblick, medan han gick fram till fönstret, lyfte undan rullgardinen med hjortjakten på och såg upp på stjärnorna för ätt förvissa sig om att de verkligen nego för honom. Det hände aldrig att de nego riktigt, men varje kväll tyckte han att de blinkade åt honom. Och denna rörelse hos dem tillfredsställde honom.
Det hade med ens kommit ett ljus över tingen. Hans egen utstötthet var lätt att bära. En gång, en gång skulle de alla buga sig för honom, en gång skulle de alla komma och be honom om mat, Kalle med glaskulan, Jonne med vagnen, Göran, Märta Gyllencrantz, alla — — —