* * * * *
Och den dagen kom förrän han själv väntat sig.
Saken var den att han en tre veckor efter hade sin födelsedag. En kväll frågade honom hans far:
— Ska du inte ha födelsedagskalas för dina kamrater i skolan?
Hans första tanke var: varför skulle jag bjuda dom, när di ä stygga mot mig?
Dagen efter kom han emellertid att i förbigående och utan någon som helst baktanke nämna om detta förhållande, att det snart var hans födelsedag. Ryktet spreds snabbt, och till sin förvåning märkte han, hur kamraterna plötsligen började betrakta honom med andra ögon, tack vare den distinktion, som onekligen ligger i det faktum, att man inom kort firar minnet av sin födelse.
Han tänkte på saken och ju mera han tänkte, ju mera tilltalade honom faderns förslag om kalas. Han började förstå, att han därigenom plötsligt höll i sina händer ett vapen, med vilket han kunde vinna både tacksamhet, respekt och avund.
Men frågan var: vilka skulle han bjuda? Han vägde var och en av kamraterna på våg, framkallade i sitt med ens utomordentligt starka minne vars och ens syndaregister. Han utmålade i livliga och lockande färger under rasterna alla de godsaker, som skulle serveras på kalaset. Han mottog ansökningar från höger och vänster: — Säg, du, får ja bli bjuden på ditt kalas? Han lät supplikanten veta, vad denne gick för, innan han svarade ett öppet ja eller nej, eller ett: ja vet inte riktigt.
Han var förfärlig i sin makt, utdelade dödsdomar runt omkring sig, tog dem dagen efter tillbaka för att nästa dag åter fastställa dem. Ju närmare högtiden kom, ju större blev hans välde.
Till slut tog han ett par rådgivare: Göran, vilkens far kunde sätta hans egen i arresten, och Jonne med vagnen. De gingo under rasterna avsides, Stellan som den mest framstående i mitten, Göran och Jonne på var sin sida om honom med armarna på hans axlar. Tillsammans gjorde de det slutliga urvalet.