Två dagar före födelsedagen drog emellertid Stellans far ett stort streck över alla hans planer. Han förklarade, att alla barnen skulle bjudas. Och tant Emilie och tant Augusta också.
Stellan stod tyst en stund. Han tyckte det var, som om kalaset med ens förlorat hela sin mening. Han ville diskutera frågan och inledde den därför med den första svårigheten:
— Ja, men pappa, hur ska ja bjuda dem?
— Hur du ska bjuda dem! I morgon bittida före lektionen ska du resa dig upp, buga för tanterna och säga: Pappa ber att få hälsa tanterna, om de vill göra Stellan den äran att komma och dricka kaffe hos honom på lördag på hans födelsedag klockan halv fyra.
Stellan såg på sin far med vidöppen mun. Skulle han säga allt det? Och för resten var det ju han, som gjorde en ära i att bjuda — — —
— Ja men, pappa — — —
— Har du förstått!
När hans far sagt: har du förstått, visste han av erfarenhet, att invändningar voro resultatlösa. Men invärtes var han upprörd.
— Och så skall du vända dig till kamraterna och be dem vara välkomna också, både pojkar och flickor.
— Ja men, pappa — — —