Löjtnant Petréus gick av och an på golvet, till dess han tröttnade och åter slog sig ned i länstolen. De känslor, som rörde sig i hans inre skola här ej närmare beskrivas från en annan än den rent förståndsmässiga sidan.
Frågan var: vad skulle han göra med Kerstin? Han kunde ej helt enkelt köra henne på dörren. Hon hörde till familjen. Om han gav henne respass, skulle hon fara till svärföräldrarna i Göteborg. Och det gick inte för sig. Hon skulle berätta hela historien. Gumman Axelson skulle komma nedresande, ställa till skandal och ta Stellan med sig hem.
Och det ville han inte. Inte på några villkor.
Förhållandet var nämligen det, att löjtnant Petréus för tillfället befann sig i en ytterst invecklad situation. Han älskade två kvinnor. Den ena var husföreståndarinnan, fröken Jepson, den andra var hans avlidna hustru.
Deras äktenskap hade varit fullkomligt lyckligt, om också ej på ett synnerligen djupt sätt. De hade båda på det hela taget stått för varandra som ideal. Elsa hade ända sedan sitt tolfte år varit löjtnantsromantisk. Allra helst skulle hon ha velat gifta sig med en kavallerist. Men när ödet nu en gång fogade det så, att det blev en artillerist i stället, framstod artilleriet ögonblickligen för henne som arméns betydelsefullaste vapen, och hennes stolthet över de ärorika anor, med vilka hennes mans regemente prunkade, var både stor och — när det behövdes — vältalig.
Men om hon själv varit fylld av en stark och levande löjtnantsromantik, hade hon också i sin egen person förkroppsligat officersfrusidealet. Hon hade varit vacker, mycket vacker till och med. Hon hade varit en ypperlig officersvärdinna, med en lagom blandning av inövad flirt och inlärd lössläppthet å ena sidan och å den andra en blond och blåögd hjärtats medfödda kyskhet. Han hade alltid varit stolt över henne och på samma gång djupt och innerligt tacksam över den ekonomiska ställning, hans äktenskap förskaffat honom, prästson och fattig löjtnant som han var.
Han hade en gång, då han låg på knä vid hennes dödsbädd, ännu oviss om hon kunde höra honom eller ej, lovat att alltid älska henne. Och det löftet hade han hållit. Han hade med vilja, ej tagit någon "ståndsmässig" fröken i huset för att ej förälska sig. Och nu hade ödets blodiga ironi fogat det så, att han blivit allvarsamt förälskad i den fjärde i ordningen. Hon var varken vacker eller ung. Inte heller "regementsfähig". Hon var dotter till en hemmansägare. Gifte han sig med henne, skulle han bli fullständigt isolerad, om de helt enkelt inte sökte äta ut honom ur regementet.
Och för resten: vad skulle han leva på? Ty det måste i sanningens intresse och i allra största förbigående påpekas att hans känslostrid ej helt och hållet utspelades på ideella känslomärker. Också finansfrågan spelade in. Han hade det bra. Gubben Axelson var generös; förhållandet mellan dem båda blev med varje år allt innerligare, allt eftersom svärföräldrarna kommo till klarhet över, att han ej endast gift sig för pengar utan av känslor så djupa, att han ännu åratal efter gick som änkling.
Men frågan var: vad skulle han göra med Kerstin? Det hela var så idiotiskt. Här hade en gammal gumma stått och beskjutit hans officersära till en grad som knappast någon annan än regementschefen skulle våga. Och med en sådan kränkning kunde han ej leva.
Han rådgjorde en kväll på mässen med två ogifta kamrater, hans närmaste vänner — tillsammans gingo de under benämningen de tre musketörerna.