Kapten Ekman, som under livets vedermödor redan hunnit bli skallig och som dessutom och med rätta skaffat sig anseende som en frikostig och godhjärtad Don Juan, löste i en handvändning det ytterligt invecklade problemet:
— Fan, karl, går aldrig prästsonen ur dig! Du kommer att tröttna fortare på Jepson än på gumman. Du ska behandla saken militäriskt. Du ska naturligtvis sätta båda två på reservstat.
Och det gjorde löjtnant Petréus. Både Kerstin och Jepson flyttades från hemmet. Jepson fick ett par rum ute i staden, i ett gammalt trähus, inne i en trädgård, där det endast bodde en gammal döv och pensionerad lektor i latin. Kerstin däremot fick ett rum och kök inne på Lillegård för att vara så nära Stellan som möjligt. Han fick gå och hälsa på henne, eftersom hon vägrade att åter sätta sin fot i detta syndens näste, från vilket hon blivit utkörd.
Den ende, som ej kände sig fullt belåten med anordningen var Stellan.
Hans första invändning var:
— Ska ja då ligga ensam om nätterna, för dä vill ja inte.
— Varför vill du inte det?
På detta svarade ej Stellan. Han skämdes över att vara mörkrädd och ville ej tala om den vita frun med det vidöppna gapet, som ännu kom och ställde sig vid hans säng.
Hans far lovade utan vidare frågor att den nya fröken skulle ligga inne hos honom.
Den andra invändningen var:
— Ja, men ska ja då behöva gå över Lillegård och hälsa på Kerstin, för dä vill ja inte.