— Varför vill du inte det?
— För där ä rabulisterna och de ä så stygga.
— Ja, det ordnar sig nog.
— Ja, men ä dä riktigt säkert, för då vill ja inte.
— Ja, det är riktigt säkert. Det blir nog råd med den saken.
* * * * *
Men saken blev aldrig ordnad på ett tillfredsställande sätt. Efter ett par gånger vägrade Ida helt enkelt att följa honom över till Lillegård. Detsamma, fastän på ett för Stellans stolthet betydligt mindre sårande sätt, gjorde den nya husfröken.
Den första dagen Stellan ensam skulle gå till Kerstin, ställde han sig mitt i den långa gången och ropade: — Kerstin! Kerstinnn!!! Därefter drog han sig skyndsamt tillbaka in på Storegård, och väntade till dess hon kom och hämtade honom.
Men två dagar efter vägrade Kerstin att gå ner. Skulle hon behöva gå och slita ut sina gamla ben, bara därför att han var en sådan kruka?
Nästa eftermiddag stod han åter i gången och ropade. Men hon kom inte.
Hon visade sig inte ens i fönstret. Han retirerade in på Storegård, då
Kerstin till slut ropade: