— Nå, raska på nu. Hur ska han kunna bli löjtnant, när han blir stor, som ä en sån stackare. Raska på nu! Han vet, var ja bor.
Stellan rörde sig ej ur fläcken.
Då öppnades ett fönster bakom honom. Han behövde ej vända sig om för att få klart för sig vem det var. Det var Ida. Hon ropade:
— Schas, unge! Kvickt! Annars kommer Köttlund och hugger en!
Då tog rädslan, källan till så många hjältedåd, överhanden. Han sprang. Han såg rakt framför sig och bara sprang. Plötsligen befann han sig mitt på Lillegård. Han tvärstannade av skräck. Där, några steg ifrån honom, stodo alla rabulisterna. De stirrade på honom. Han stod som förstenad, medan hjärtat bultade i halsen på honom.
Hur länge han stått så visste han inte. Plötsligen började han springa på nytt, rakt mot Kerstins dörr. Han snubblade i trappan, och de sista fyra trappstegen kravlade han sig upp på alla fyra.
Kerstin hade redan öppnat dörren, och han rusade förbi henne och kröp upp i soffan.
— Nå, där ser han. De biter en inte.
Han kunde inte svara för hjärtklappningens skull.
Först långt efter frågade han: