— Skrek ja?
— Skrek? När skulle han ha skrikit?
* * * * *
Efter några dagar var han god vän med rabulisterna. I det sätt, på vilket han öppnade bekantskapen, leddes han av en som det visade sig säker och resultatrik instinkt, ehuru det djupa motivet ej legat i begäret att reta rabulisternas nyfikenhet eller väcka tacksamhet utan helt enkelt i behovet att imponera.
Han tog en av sina leksaker med sig in på Lillegård — det råkade vara en av hästarna med seldon — ställde den från sig mitt på stenläggningen och blev själv stående vid sidan om. Rabulisterna betraktade först honom, sedan den lilla hästen med seldonet. Ingen sade något. Så gick han sakta mot Kerstins trappuppgång, medan han lämnade hästen på gården, och efter att ha knackat på hennes dörr och släppts in, gick han fram till fönstret för att undersöka effekten.
Rabulisterna hade närmat sig hästen, böjde sig över den och sågo därefter upp mot Kerstins köksfönster.
Stellan nickade åt dem, till tecken att han var vänligt sinnad. Men de tvekade ännu. Då öppnade han fönstret och ropade:
— Ni får leka mä den!
De sågo på honom och varandra.
Efter en stund öppnade Stellan åter fönstret och citerade Kerstins ord från dagen förut: