Och så blevo de vänner. Då och då tog han med sig en leksak, men han valde alltid med omsorg, en av de äldsta eller någon, han själv tröttnat på. Rabulisterna å sin sida behandlade honom med en aktning, som gladde honom. De tycktes förstå, att han var bättre än de. De lyssnade till vad han hade att säga. Han skröt för dem en smula om sina leksaker och hur han hade det om somrarna på Särö. Bara för att komma dit tog det en hel natt, om man åkte hemifrån på eftermiddagen och en dag, om man åkte på dagen. Och nere vid bryggan låg ett hav, som var så stort, att det inte tog slut förrän man kom till Amerika. Rabulisterna gåvo varandra snedblickar, när han berättade allt detta: de visste inte riktigt vad de skulle tro.
Stellan talade upp sig:
— Å om ni inte tror va ja säger, så kan ni själv fråga morfar.
Men det var det ingen som ville.
Stellan tyckte allt bättre om rabulisterna. Dels visste de ingenting om den ledsamma och förödmjukande historien om Svenska hjältar och riddersmän eller om den Underbara Hästen. Dels voro de villiga att leka knekt. Och nu var det ej längre som i Svenska hjältar och riddersmän att han fick stå som en annan knekt i ledet: han var själv löjtnant och kommenderade, iklädd sabel och kask. Till en början voro de ej mycket hågade för leken. Agust, som var den äldste och åtta år gammal, förklarade till och med att det var en skitlek. Men sedan Stellan tömt sitt förråd på sablar och kaskar och annan krigsrustning och dessutom gjort Agust till sergeant, visade sig all fara för myteri undanröjd. Medan Agust kommenderade och skrek, stod Stellan i den finaste utrustningen, som bestod i en bröstplåt, och såg på — som en riktig löjtnant på kaserngården.
Han var fullt lycklig.
Han och rabulisterna blevo en dag så goda vänner, att de bjödo honom följa med sig in i vedboden. Där visade de honom mannens stolthet, var och en av dem. Och så sade de:
— Får vi nu se din?
Stellan tvekade. Men då de förklarade detta vara ett av de svåraste etikettsbrott en mänska kunde begå, gjorde han dem till viljes.
Det var endast Agust som yttrade sig om synen. Han sade: