— Va den ä liten!
Under tiden stodo de kvinnliga rabulisterna ute på Lillegård, viskade indignerat med varandra och ropade till slut i korus:
— Vi ska tala om det för mor.
Till slut ropade de så högt att en av rabulistkvinnorna öppnade ett fönster och frågade, vad som stod på. Men då svarade flickorna:
— Ingenting.
Efter en stund kommo rabulisterna och Stellan ut ur vedboden. Agust visslade…
* * * * *
Det var endast en lek, Stellan ej fick vara med om: det var, då rabulisterna skulle äckla Köttlund. Därtill ansågs han ej värdig. Han hade kängor — — — inte fan kunde han — — — han var inte rapp nog i vändningarna — — — det skulle gå mä en sju djävra vänster — — — nej, kan kunde inte få vara med. Han fick inte ens vara nere, på gården, då expeditionen skulle börja. De skickade upp honom till gamla Kerstin. Där kunde han få sitta i fönstret och se ut i gången, om han ville. Det hjälpte ej att opponera eller locka med nya leksaker. Om han skulle vara med, vägrade de helt enkelt att äckla Köttlund.
Stellan kände sig förödmjukad. Han till och med skämdes. Han insåg, att denna expedition mot Köttlund utgjorde det verkliga provet på tapperhet och mod. Det där att gå omkring och kommendera var i alla fall bara en lek. Men Köttlund förkroppsligade allvaret, modet, snabbheten.
Till slut tog skamkänslan ut sin rätt. Han förklarade, att han ensam skulle äckla Köttlund.