Det året inföll den första maj på en onsdag.
Redan på fredagen veckan innan hade rabulisternas hustrur stortvätt vid pumpen. Det dracks kaffe på gården och tungorna gingo i takt med klappträna. Man lånade givmilt såpa av varandra i utbyte mot socker. Vattnet forsade i rännstenen, som gick tvärs över gården ut på gatan. Och i rännstenen gingo rabulistbarnen och Stellan barfota.
Så hängdes tvätten upp på klädstrecken. Hela gården var full av skjortor, kalsonger, byxor, särkar och strumpor. Somligt var lappat. Annat var det hål i. Tvätten fick hänga i flera dagar. Rätt som det var kom en aprilskur. Då blev det väsen i trapporna. Rabulistkvinnorna kommo rusande ned på gården och sökte rädda kläderna. Men skurarna kommo så häftigt, att varje gång mer än hälften blev hängande kvar.
Det var ett elände.
Stellan satt för det mesta i Kerstins fönster om eftermiddagarna och tittade på. Rabulisternas mödrar hade förbjudit dem att leka på gården, så länge tvätten var uppe. Den hängde för resten så lågt, att man måste krypa under den för att komma fram.
Stellan satt och såg på allt detta med en underlig känsla i bröstet. Det var som om han blivit avsatt, detroniserad. Rabulisterna hade blivit så viktiga. Den första maj skulle det bli demonstration, påstodo de.
Äntligen blev gården fri. Men leken kom ej riktigt i gång. Rabulisterna talade, inte om något annat än demonstrationen.
— På nästa onsdag, då ska du få se, sade Agust. Då ska de bli demstration.
Stellan såg på honom.
— Sån djäver, han vet inte va demstration ä! Har ni sett en sån djäver!