Nu kände sig Stellan fullt tillfredsställd med sig själv.
Hans mod hade ej heller undgått att göra ett visst intryck på rabulisterna. De diskuterade ofta saken. Eller rättare: det var Stellan, som ej tröttnade att bringa den på tal. Man lyckades aldrig komma till någon gemensam slutgiltig uppfattning i saken. Diskussionen upphörde alltid med samma stående argument. Stellan sade:
— Ja, men ja vågade i alla fall.
Varpå Agust svarade:
— Ja, men du gjorde dä inte.
Men också i denna kritik låg det ett ej så litet erkännande. Och tack vare sitt mod och sina leksaker befäste Stellan sin ställning bland rabulisterna som oomstridd hövding och löjtnant.
Hans hövdingsmaner följde honom också till mamsellerna Beckströms skola. Det hade kommit en befallande ton i hans röst, som ingen kunde misstaga sig på, ej ens Göran. En gång, då han åter igen hotade Stellan med att hans far kunde sätta Stellans far i arresten, fick han till svar:
— Va tror du inte ja skiter i det!
Ett sådant språk kunde ej undgå att medföra respekt.
* * * * *