Herr Holm pretenderar nu äfven att Finska Arméen under fiendens eld skulle slå bryggor öfver de framrusande vattnen som genomskära landet. Huru skulle de dervid stupande ersättas? Jo, i händelse Grefve Klingsporr hade fått begagna sig af alla Författarens om, så skulle det gått bra. T. ex. om Arméen alltid fått sina behofver och förstärkning när det behöfdes, samt blifvit rätt anförd, så skulle Arméen, såsom f. d. Konungen påstod bordt ske, kört Ryssarne ur Europa. Men då skulle icke händt hvad likväl nu inträffat och som Författaren sjelf berättar: att Savolax Jägare vid Lappå-affairen nödgats qvida: voj-voj minum Jalkanin. Författaren har äfven velat vara en hänförande målare, men har glömt att utan en riktig hållning ingen målning duger. Men då Författaren berättar förenämnde anecdot, minnes han icke hvad han här sagt.
På samma sida, säger han vidare: ”att vi nesligt öfvergifvit landet.” Det är en skamfull osanning. Hvar gång fienden nalkades, försvarade vi oss såsom män ägnar och anstår, men vi retirerade utan knot på våra förmäns ordres, vi lydde — sådan är krigarens pligt.
Att Författaren i Kalajocki fick under islossningen uthvila och roa sig efter alla sina utståndna fältmödor, klandrar han, men yttrar missnöje deröfver att sådant icke fick ske i Uleåborg, då Brigaden behöfdes på ett annat ställe. Författaren är en öfver allt, och med allt, missbelåten man.
Men hvad blef nu slutligen också Fältmarskalken Grefve Sandels öde? Jo, att gå tillbaka — rik på ära, men utan nytta för arméen — för land och rike.
Hvad hade väl den större Finska härens öde blifvit, om den efter Herr Holms förslag framrusat utan alla beräkningar och försigtighetsmått? troligen detsamma som Grefve Sandels, i fall dess återtåg icke blifvit afskuret; men huru många olyckor — huru mycket lidande besparades icke det olyckliga landet, genom inställandet af ett sådant tåg? men hvad rör sådant en tjenstförrättande Regements-Prest? blott han får klandra General-Befälet.
Hade Sveaborg ännu varit Svenskt och man med säkerhet kunnat räkna på en förstärkning af 12 à 15,000 man reguliera troupper jemte nödiga gevär och ammunition till Finska folkets väpning, då hade det varit oförlåtligt att lemna fienden rast eller ro — då hade man kunnat lemna något mer åt hazarden. Men hela verlden, utom Herr Holm, visste att f. d. Konungen ville leka krig, icke allvarsamt göra det, hvilket ock öfverallt är bevist, då under Finska Arméens framträngande till närmare Tammerfors, gjordes några landstigningar med 2 à 3,000 man, som icke kunde framtränga 3 à 4 mil i landet, icke ens få fast fot der.
Herr Holm citerar det Spanska Guerillakriget såsom bräckande Napoleons lycka; må han kasta ögonen på de 9,000 Polska och Lithauiska Bönder som af ett enda Ryskt Regemente sprängdes.
Presten Holm tror icke att stridernas utgång beror af Försynens skickelse, men han tror att med platta predikningar kunna slå fiendtliga härar och eröfra länder.
Ett enda tillfälle lärer gifvits, då Finska Fälttåget troligen kunnat få en annan vändning än det nu tog: det var då första och andra Brigaderne i Tavastehus hade sammanträffat.
Till Generalen m. m. Friherre af Klerkers ära och af tacksamhet mot denne tappre Gubbes minne, må mig tillåtas att här anföra en anecdot, som af en aktningsvärd man nyligen blifvit mig meddelad, hvilken verkligen ägde tillfälle vara tillstädes då General Klingsporr anlände till Tavastehus och af Generalen Baron Klerker mottog Befälet, samt att åhöra deras första samtal.