Innan Grefve Klingsporr anlände, hade redan General af Klerker vidtagit alla nödiga anstalter att följande dagen angripa den fiendtliga styrka, som hade förföljt oss på vägen åt Tavastehus, till och med var ett betydligt antal hästar och slädar upptagne för att dermed i händelse af en lycklig utgång, framkasta 2 à 3 Batailloner på vägen till Helsingfors och sålunda afskära fiendens tillflyckt och förening med Belägrings-Corpsen i Sveaborg.
I och omkring Tavastehus var vår styrka fullt ut lika, om icke större än fiendens. Här skulle troligen Finska krigarens förmåga utvecklat all sin kraft. Det hade gällt här allt hvad som var oss heligt, ära, maka och barn. Den moraliska kraften var här fulkomligt på vår sida.
Hade det lyckats General Klerker att spränga fiendtliga Corpsen mot Tavastehus, som icke synes alldeles otroligt, så hade Sveaborg varit räddadt; en del af dess Garnizon kunnat understödja oss; den Corps som hade framträngt på vägen åt Hangöudd hade fallit i våra händer utan svärdsslag, och om ifrån Ryssarnes operationsbas, icke genast nya krafter kunnat framtränga, hade deras anfall för det året åtminstone echouerat. Men åter är jag en stor Fältherre med mina om, hvarföre jag återgår till tystnaden.
Emedlertid skall General Klerker hafva erbjudit sig att med sitt 70-åriga gråa hufvud ansvara för sakens utgång, men hvarå Grefve Klingsporr skall svarat: Min instruction är bestämd, ”Ordres skola genast utfärdas om Arméens marsch i morgon.” Härvid skall tjenstgörande General-Adjutanten Grefve Löfvenhjelm, som var närvarande, tillåtit sig flera inkast, men då Grefve Klingsporr påmint honom om Lewenhaupts öde förföll all vidare discussion derom.
Författarens raisonnement på 29 sidan är det plattaste man kan läsa.
Han säger t. ex. ”Och utan att veta hvad man flydde för.” Finska Arméen marcherade alltid med fullständig ordning; den lydde vid alla tillfällen ordres; den försvarade sig när fienden angrep.
Kallas det att fly? förstår denne författare hvad han säger?
”Men man hade en gång fattat föresats att retirera, och det retirerades med eller utan skäl.”
Må man läsa den instruction Konungen hade utfärdat för General-Befälet i Finland och döma om General-Befälet fattat föresatsen eller lydde föreskriften. Men hvad frågar bedrifternas åsyna vittne efter Konungens föreskrift, han lyder ej en gång Evangelii, ty då hade han icke skrifvit som han gjort.
Finska Arméen fortsatte sin marche utan att angripas, utan att förföljas. Det är sant, den gick således för att uppnå, hvad man kallar en operationsbas, eller en sådan punct, der den icke af en öfverlägsen fiende mer kunde tourneras eller afskäras från Fäderneslandet. Detta kallar den djupsinnige Författaren flykt. Hvem rår väl före, att man vid Författarens bildning lemnat en sådan lucka i hans vetande, att han icke förmått uppfatta sådana saker? Likväl tilltror han sig kunna skrifva en Krigs-historia, att bedöma Generalerna lika väl som Soldaten. Också har han riktigt gått på i ullstrumporna och bedömt allt huller om buller.