Här upprepar han åter de vackra fraserna: om de många utvägar landet erböd till försvar, förmodligen åter de fördelaktiga passen — de obeväpnade tappra bönderne. Han riktigt söker nöta sitt eget oförstånd på läsaren.
”Och hvarföre företogs icke nu genast försöket att återtaga landet?”
Emedan man icke ville blottställa Arméen, utan all förut synbar nytta, att förlora hvad den genom så ansträngda marscher och mödor ändteligen hade upphunnit.
På slutet af 29:de och 30:de sid. yttras:
”Härvid kan jag icke undgå att göra den anmärkningen, grundad på alla Officerares af stora Arméen enstämmiga yttrande: att drabbningen vid Sikajocki ingalunda företogs med vårt General-Befäls vilja och afsigt.”
Här kan min vedervilja mot alla smädelser icke längre återhålla rätta benämningen å Författarens yttrande, neml. att detta var en ägta Holmisk Lögn. Författaren behagade, så vida benämningen icke skall vinna vitsord eller laga kraft, uppge vid hvilket tillfälle han kunnat inhemta ”alla” Officerares af stora Arméen enstämmiga yttrande i detta ämne.
Att hvarken jag eller någon annan af mina närmare bekanta hört af en sådan fråga, kan jag med godt samvete försäkra. Och icke har någon af den större Arméens Officerare, som NB. kände förhållandet, möjligen kunnat ge ett sådant intyg, som Herr Holm uppger, om ej för att drifva litet spektakel med Bedrifternas åsyna Vittne.
Hvad General-Befälets afsigt, i afseende på Sikajocki-affairen, var, är temligen klart, att den låg utom deras beräkning, nemligen: att Ryssarne skulle till sin ofärd komma åkande med 3 à 4 Batailloner för att upphinna oss. Men deremot, hvad viljan beträffar, skall följande korta relation om affairen ådagalägga, att den från början var bestämd att afslå Ryssarnes anfall.
Den 16 April, sedan Grefve Löfvenhjelm blifvit fången, kallades Brigad-Chefen, Öfverste Adlercreutz, af Excellensen Grefve Klingsporr att emottaga General-Adjutants-befattningen för Arméen. Han framställde genast för H. E. Grefve Klingsporr, att Arméen redan vore så concentrerad, med Savolax-Brigaden deri inbegripen, och att Arméen redan upphunnit den ståndpunct, att ej mer kunna afskäras från Sverige; att Arméen behöfde hvila och en reorganisation, efter den våldsamma marschen, samt att nu också vore tid på att försvara Arméens krigsära.
H. E. Grefve Klingsporr gillade och godkände dessa åsigter, samt öfverlät till Adlercreutz att bevaka och utföra de militaira affairerne vid Arméen, naturligtvis under Excellensens tillsyn och med hans bifall, hvilket Adlercreutz aldrig underlät att inhemta.