Den 17 hvilade Arméen öfver i Brahestad. 2:dra Brigaden (hvarvid jag var anställd som Adjutant) i Salo, med Brigadens Högqvarter i Salo Prestgård. Öfverste Döbeln hade efter Adlercreutz mottagit Befälet öfver denna Brigad, som nu utgjorde förposterna.
Kl. 3 eft. m. inkom rapport, att en betydlig fiendtlig Cavalleri-styrka syntes på isen, ställande sin direction mot Salo strand. Brigad-Chefen beordrade mig att genast utrycka med en Sqvadron Nylands Dragoner och Infanteri-Piquetten, för att observera fiendens företag och hindra honom gå i land. Så snart jag kom ned på isen, fant jag likväl den stora fiendtliga styrkan endast bestå af en Sqvadron Husarer och omkring 50 Cossacker. Fiendens hela ändamål syntes vara att utforska om Svenska Arméen låg stilla. Så snart jag avancerade, drog fienden sig tillbaka. Emedlertid uppehöllt han mig till långt inpå aftonen, då han drog sig tillbaka åt Pyhäjocki.
Den 18 i dagbräckningen uppbröt Arméen för att gå till Sikajocki; 2:dra Brigaden utgjorde Arrier-Garde.
Ankomne till de främste gårdarna i närheten af Sikajocki, der Fältvakten skulle utsättas, och medan jag ännu var sysselsatt att utställa vedett-kedjan, visade sig först ett parti Cossacker och strax derefter Infanteri, då skottvexlingen började; med Fältvakten drefs Ryssarne genast tillbaka ur en liten skog, som omgaf gården, der Fältvakten var placerad.
En half timme sedan jag hade insändt Rapport om Ryssarnes annalkande och förtrouppens ankomst, anlände General-Adjutanten sjelf till stället, och nu syntes på fältet en större fiendtlig Colonne anrycka med forcerad marsch. Jag beordrades, att med Fältvakten uppehålla fiendens framryckande genom skogen, så länge som möjligt.
Emedlertid hade Brigad-Chefen låtit formera Brigaden på en höjd tvert öfver vägen. 2:ne 6-pund. kanoner placerades venster om den, midt för en större öppning i skogen, der vägen från fienden framkom. 2:ne större hus voro nära våra kanoner som tjenade till ett godt skydd för den egentliga kanonbetäckningen. Brigadens flyglar stöddes på bägge sidor mot en ganska tät skog. Fältvakten uppryckte på Brigadens båda flyglar. Först här blef affairen allvarsam. Fienden syntes åtskilliga gånger ämna angripa med blanka vapen, men hvilket icke ville lyckas, då Björneborgs Regemente alltid visade sig färdigt att möta honom på halfva vägen. Sedan affairen sålunda fortfarit flere timmar, fick Brigaden ordres att vid Sikajocki genombryta 1:sta Brigaden för att hemta någon hvila och föda, sedan den hade marscherat 2½ mil och slagits flere timmar, hvilket sålunda icke var ovälkommet.
Nu striddes å ömse sidor om ån, mest med Artilleri. Mot aftonen hade fienden tournerat begge våra flyglar. I det Krigsråd som nu hölls, voro de fleste rösterne för en snar retraite sedan man var öfverflyglad; men Adlercreutz förklarade, att han ansåg fienden så hafva försvagat sin centre, att den troligen icke skulle kunna motstå ett hurtigt anfall, hvarföre han ock genast befallte attaque, som utfördes af 1:sta Brigaden, hvarvid numera General-Lieutenanten Grefve Björnstjerna och 2:dra Brigad-Adjutanten Carl Ramsay, såsom den dagen tjenstgörande hos Adlercreutz, särdeles skall hafva utmärkt sig. Utgången af denna attaque finnes i officiela rapporten derom detaillerad.
Dömme nu läsaren sjelf, af denna obestridligt sanna berättelse om affairens gång, huruvida någon, och aldraminst bedrifternas åsyna vittne, som dervid alldeles icke luktade på röken, med skäl kan påstå: ”Att drabbningen vid Sikajocki ingalunda företogs med vårt General-Befäls vilja.”
Men följom den ädle Författaren vidare, der han yttrar:
”Och vi, efter vanligheten, erhöllo befallning att draga oss tillbaka.”