Vi voro alldeles icke med här. Kanske att presterskapet hade erhållit ordres draga sig undan, men att Arméen icke erhöll sådane ordres, synes af förestående relation.
”Hindrades sådant af vår stora tross, som var frånspänd och omöjligt nu i hast kunde fås undan.”
Huru Författaren, som hörde till Savolax-Brigaden och låg bort kring Tomme, kunde hafva någon slarfva med på den så kallade stora Arméens tross, efter han kallar den vår, är verkligen förundransvärdt. Men till Författarens framtida efterrättelse får jag meddela, att då affairen flyttades till Sikajocki, eller då 2:dra Brigaden genombröt den 1:sta, var redan trossen ett godt stycke på vägen till Karinkanda och således icke i vägen för trouppens rörelse. Väl var både Excellensen Grefve Klingsporrs Högqvarter och trossen blottställde för ett anfall af fiendens Cavalleri och Jägare, som på isen hade kringgått Arméens högra flygel; men hvilket hurtigt afslogs af högqvarters-vakten och tross-betäckningen.
Jag bör högt förklara, att Fältmarskalken m. m. Grefve Klingsporr var en värd Befälhafvare för Finska Arméen. Hans ålder och således mindre vigueur, hindrade honom väl att sjelf föra troupperna i elden, som här alldeles icke var af nöden; men han var af hjerta och själ Konung och Fädernesland tillgifven. Han bar bekymren för Arméens ära liksom för dess oumbärliga behofver med all möjlig drift och omtanka, hans förtroende för den activa General-Adjutanten för Arméen, hans consequence i beslut, hans värdiga representation vid sammanträffande med fiendtliga Generaler, hans långa erfarenhet samt djupa och genomträngande förstånd gjorde honom till en värdig General-Befälhafvare, utan att likväl kunna vinna nåd inför Bragdernas åsyna Vittne.
På 36 sidan yttrar Författaren: ”Men Sandels var en ärlig och pålitlig Befälhafvare, och alla de af Fältmarskalken Grefve Klingsporr och dess General-Adjutant Adlercreutz åberopade hinder öfvervunnos af en god vilja.”
Dessa egenskaper saknades således hos Klingsporr och Adlercreutz?
På 37 sidan: ”något större bevis emot Grefve Klingsporr behöfves inte — — Efterverlden må döma om han icke förtjente den stämpel Finska Arméen gaf honom och som jag i det föregående uttalat.”
Här afbördar Författaren rågan på sin låga skamlöshet. Han vågar här föra ordet i Finska Arméens namn. Utom 4:de Brigaden var Holm en okänd person, som smög fram i mörkret. Jag hoppas framtiden må bedöma honom som den låge belackaren förtjenar.
Jag kan icke tillåta mig tro, att inom 4:de Brigaden en så dålig esprit ägt rotfäste som Herr Holm vill låta påskina. Det är väl möjligt, att någon af de yngsta gossarne, som, lika med Herr Holm, ansett sina bragder mindre tillräckligt af Grefve Klingsporr belönte, yttrat något missnöje; men inom Finska Arméen hörde jag aldrig något klander emot Fältmarskalken, hvilket lika mycket hade träffat General Adlercreutz, och det med all rättvisa, emedan Fältmarskalken, i hvad det militaira angick, mycket anförtrodde sig till honom. Jag hade likväl många vänner och relationer i Finska Arméen och var dagligen i beröring med alla corpser, för att ett sådant missnöje eller klander skulle kunnat undfalla mig. Jag är också förvissad, att mina gamla Vapenbröder ingalunda gilla Herr Holms förfarande att i offentligt tryck så nedrigt angripa Fältmarskalken Grefve Klingsporr och General Adlercreutz.
För inbrottstjufven kan man värna sig med starka lås och bommar, men emot äreskändaren efter döden kan endast nationens förakt freda.