Men hvad som skulle förmått General Adlercreutz att äfven om denna affaire afgifva en falsk rapport, såsom Författaren låter påskina eller åtminstone sätter i fråga, är svårt att begripa.
Att en anförare under striden, som ännu väger oafgjord, skulle bortsända en half Brigad, för nöjet att få skrifva en osanning, derom lärer Författaren knappt kunna öfvertyga de enfaldigaste.
Deremot afviker Författarens berättelse i allt för många delar, om affairen vid Alavo, från rätta förhållandet.
Dertill är också en naturlig orsak, ty stridsfältet var här af beskaffenhet, att icke kunna öfverskådas af ögonvittnet, annorlunda, än inom skotthåll.
Och jag, som i denna affaire var tämmeligen mycket använd på alla ställen, men kunde icke någonstädes upptäcka denne för sin oförsynthet utmärkte man, hvarken hos Grefve Cronstedt, då han blef blesserad, eller under det han af Archiatern af Bjerkén förbandts på stridsfältet, icke heller hos Öfverste-Lieutenanten Lode eller hos Major Tavast, sedan de hade blifvit blesserade. Trossen, hvilken jag icke hade tillfällen besöka, lärer här, liksom vid de flesta tillfällen, varit den värde Författarens tillhåll, i fall han ens var med vid Alavo.
Vägen mellan Sarvikka och Alavo går genom en hög och vacker skogstrakt. Den 16 Augusti, då Troupperne concentrerades för att följande dagen angripa fienden, inträffade mot aftonen åskväder med störtregn. Troupperne bivuakerade om natten, som var mörk, uti förenämnde skog.
Kl. emellan 11 och 12 om natten hördes en skottvexling och jag afsändes för att inhämta underrättelse om anledningen dertill. Min ridt igenom bivuakerne längs vägen, der manskapet plundrade och rengjorde gevären samt torkade sina kläder vid eldarne under de höga träden, utgjorde en så skön anblick, att den hade förtjent en skicklig målares pensel. Skottvexlingen var föranledd af en fiendtlig recognoscering på våra förposter, hvilken återvände genast utan att söka repoussera dem.
Den 17 Augusti om morgonen i dagbräckningen sattes Troupperna i rörelse, icke såsom Herr Holm uppger: ”omkring kl. 12 på dagen.” Det var icke förenligt med General Adlercreutz’s lynne att söla med hvad han hade beslutit och således skulle ske; men innan han företog något, betänkte han sig allvarsamt.
Morgonen var klar, vacker och lugn ifrån dagningen, och kunde således icke uppklarna, såsom Författaren anför. Kl. omkring 6 stötte vår Jägarkedja på fiendtliga vedetterna, icke såsom Herr Holm uppger, kl. ½ till 2 eft. m. Om mitt minne icke bedrar mig, anförde nu mera Öfverste-Lieutenanten G. Brunow vår Jägarkedja och med hans vanliga continence repousserade fiendtliga fältvakterne ända tills han af fiendtliga Artilleri-elden möttes.
Jag nödgas erkänna att jag icke under kriget förde några anteckningar, emedan jag dertill hade föga tid, men tilldragelserna stå ännu så lifligt för mitt minne, så jag vågar tro, att jag skall göra få misstag, i hvad jag tillåter mig anföra. Jag kunde då omöjligt föreställa mig, att 28 år derefter nödgas uppträda på publicitetens stridsbana, att försvara mina högaktade Förmäns och Anförares ärliga namn och rykten mot en så kallad Religionens tjenare.