Under det jag såsom blesserad låg uti Uleåborg hade jag äran göra General Bulatoffs bekantskap. Han sjelf uppgaf sin styrka i Revolax, efter Gearnaults aftåg, hafva varit 1,500 man. Om således Herr Holm aldrig så många gångor förnyar sitt påstående och sina uppgifter, att Ryssarne voro 3,000, måste jag anse sådant för blott förnyade osanningar.
”Hade stormningen skett en timma sednare, skulle den sannolikt hafva misslyckats,” säger Herr Holm. Deremot tillåter jag mig anmärka: att om den skett en timma förr, som den kunnat och bordt, så hade den säkerligen gått bättre än nu, och då hade troligen hela Ryska fördelningen blifvit tagen.
Det anstår verkligen f. d. tjenstförrättande Regements-Presten Holm, att med alla sina om, men, och i händelse etc. bedöma Adlercreutz såsom en oklok anförare och att anropa både samtid och efterverld att bedöma honom som sådan. Är det sålunda som en ärlig mans bemödande att tjena fäderneslandet efter sin bästa förmåga skall belönas? Försynen hade kanske icke begåfvat honom med så stora egenskaper som Herr Holm, men han älskade äran, fäderneslandet och sanningen öfver allting annat, och hvarje ögonblick var han, färdig att uppoffra lifvet för dem, derpå gaf han sina medborgare flera bevis. Att han icke var någon stor Statsman — blott en djerf Soldat, det har den store Capten Lindeberg skrifvit — och hvem kan vidare derpå tvifla? Men det felades ännu att Finnen, tjenstförrättande Regements-Presten Holm, skulle lägga lök på laxen.
Om Adlercreutz haft några Batailloner med sig, så hade han kunnat uthärda striden till dess Savolax-Brigaden (den 4:de menar Herr Holm, ehuru han icke har någon reda på sig) hunnit anlända, och då skulle ovilkorligt hela den vid Revolax befintliga Ryska fördelningen blifvit tagen, säger Författaren. Hade detsamma icke inträffat om 4:de Brigaden i rätter tid infunnit sig på stridsfältet? Det var således icke Adlercreutz’s, utan 4:de Brigadens fel, att alla Ryssar i Revolax icke blefvo tagne. Att Adlercreutz hade hos sig tre hela syslolösa Brigader är icke sant, och om dessa icke behöfdes att betäcka stora vägen, tillåter jag mig icke att bedöma. Men hade Ryssarne på densamma erhållit en större förstärkning och angripit, så hade det varit farligare, om Adlercreutz hade begagnat troupperne från denna sida, för hela Arméen, än om 4:de Brigaden hade blifvit afslagen. I alla fall visar utgången att den mot Revolax använda styrkan var tillräcklig. Herr Holm hade således bordt förlåta Adlercreutz att han häruti handlade efter sitt, och icke efter Herr Holms hufvud. Visserligen tror jag också att Adlercreutz, utan allt biträde af 4:de Brigaden, kunnat slå Ryssarne vid Revolax; men 4:de Brigaden hade icke sett någon fiende sedan retraiten från Toivola den 15 Mars; deremot hade de andre 3:ne Brigaderne slagits den 16 April vid Kalajocki och den 18 vid Sikajocki. Herr Holm har dessutom sjelf berättat att enär Brigaden högt yttrat sitt missnöje öfver att ej hafva fått slåss, samt äfven yppat deras brinnande lust att mäta sig med Ryssarne, så hade det varit hårdt hindra Brigaden förtjena den Lager, hvilken den nu förvärfvade.
Men att General en Chef Grefve Klingsporr derföre blef Fältmarskalk, Adlercreutz General-Major (hvilket likväl skedde för Sikajocki-affairen) och Grefve Cronstedt Riddare af Svärds-Ordens Stora Kors, utan att Herr Holm för sitt åsyna vittnesmål och sin rådighet icke en gång fick en Cardinals-hatt, var bra hårdsmält.
Herr Holms resonnement på 28 sidan är af så låg beskaffenhet, att det icke från något Svenskt Boktryckeri bordt utgå. Han gör Finska General-Befälet, Fältmarskalk Grefve Klingsporr, General-Adjutant Adlercreutz, icke till mindre än Fäderneslands förrädare. Männer som intill sin död likväl åtnjöto Konungens och Nationens aktning samt välvilja, som hedrades med deras förnämsta utmärkelser, hvars handlingar voro gillade af både Konung och Folk; men f. d. tjenstförrättande Regements-Presten Holm beröfvar dem nu lönen för hela lefnadens mödor — NB utan andra bevis mot dem, än Herr Holms fantasier om motiverna till deras handlingssätt. Och detta får äga rum i vårt Fädernesland utan ansvar inför Lag?
Herr Holm är visserligen en så lumpen Författare och dess arbete så utan all förtjenst, att han icke är värd en ärlig mans afseende. Men slagdängan, om den utan tillrättavisning finge fortlefva, faller i händerne på en kommande generation, som icke kan föreställa sig Rikets förlägenhet och detresse under perioden af åren 1808 och 1809, och då skall slagdängan förvilla våra son-söners söners omdömen och väcka deras förakt för Fädrens minnen — och detta tror jag hvarken vi, eller de män, som af Herr Holm angripas, förtjena.
Men vårt General-Befäl (Fältmarskalken Grefve Klingsporr, General-Adjutant Adlercreutz) syntes icke hafva någon böjelse att återtaga Finland, hvilket vid denna tidpunct hade varit lätt och hvilket så tydligt bevisas af Sandels förhållande. Dessa äro Författarens lika märkvärdiga, som nedriga, eller måhända blott oförståndiga ord.
Att icke hafva håg återtaga Fäderneslandet då det lätt kunat ske, kan ej kallas annat än förräderi och är icke eller annat.
Kastom derföre ögat på kartan. Sandels har ända till Kuopio och Vehmasmäcki, blott en enda väg att betäcka. Honom kan återtåget således icke afskäras, så länge den större Arméen icke är slagen och alldeles tillbakakastad. Sandels hade i denna Armée alltid en stödjepunct. Hans styrka utgjorde omkring 2,000 man. Han framträngde i den mohn han insåg möjlighet att föda sin corps. Der ett fiendtligt förråd eller magazin fanns, dit framträngde han. Ingen kan med större glädje än jag erkänna Hans Exellence Fältmarskalken m. m. Grefve Sandels förtjenster såsom Befälhafvare; men äfven han kunde icke göra omöjligheter, hvarföre han också af den ädle Författaren i sinom tid, får uppbära andelen af tadlet — beskyllning för falsk Rapport.