MÖRK. DOROTHEA.
DOROTHEA vid bordet nere på scenen till vänster, letar i sina fickor. Jag kan då rakt inte begripa hvar jag lade märket på sakerna.
MÖRK. Ja, du kunde ha låtit mig få behålla det.
DOROTHEA. Men så var det också en så ynklig liten papperslapp.
MÖRK. Ja, det förstås. De kan då inte gärna göra märkena så stora som era koffertar, och jag tror ni skulle tappa dem ändå.
DOROTHEA. Jaså, liksom jag skulle slarfva bort allting! Det är verkligen första gången det händer mig, och du har säkert under din lefnad tappat bort mycket mer.
MÖRK. Nå, nå, nå, förifra dig bara inte ... jag säger ju helt lugn, att det var mitt fel, därför att jag gaf dig märket. Du är alldeles oskyldig, helt och hållet utan fel! Mer kan du väl inte begära af mig!
DOROTHEA. Åja, jag förstår nog hvad du menar. Jag gör naturligtvis inte annat än ställer till oreda, det är det enda jag begriper. Men jag undrar just, om inte jag funnes till, hur långt du skulle ha kommit, du med din smak för ordning? Men det är gifvet, för allt hvad jag styr och ställer, har du inte ett ord för mig, men kommer det bara an på att häckla på mig, då har du ett sådant godt förråd på ord, som om du tänkte ge ut ett lexikon!
MÖRK. Nå, gör mig nu den enda tjänsten och gif mig rätt en gång.