DOROTHEA bestämdt. Nej!
MÖRK. Det är härligt! Hon tappar bort märket, jag får betala kalaset ... jag säger att det är mitt fel, att hon tappade bort det, och ändå är hon inte nöjd. O, kvinnor, kvinnor! ... Sköna tanke!
DOROTHEA. Ja, nu ställer du dig så där oskyldig igen. Du är verkligen den olyckligaste människa under solen, en korsdragare ... ja ... ja! ... Vänd ut och in på ögonen nu. Du är en alldeles utmärkt människa, utan fel, utan fläck, men du har den olyckan att äga en hustru ...
MÖRK. Just det ja!
DOROTHEA. Som är dig en börda, som rifver ned allt det härliga som du bygger upp, som hindrar dig att vara Europas störste man, som vänder upp och ned på allting, som tappar allt hvad hon har i händerna ...
MÖRK. Efter vi tala om att tappa, så kunde man mången gång tappa tålamodet — lugn — men det gör jag inte ... bara ingen hetta!
DOROTHEA. Ja, du stackars slaktoffer, du Lazarus! Hvad har du inte för svåra dagar, du som skall ställa allt i ordning igen. Men du har alltid rätt, det förstås, och om jag förgås utaf harm, så är det dig likgiltigt. Om mitt hjärta brister utaf bekymmer, så är det dig likgiltigt.
MÖRK. Allt det där är ju kändt sedan gammalt! Lugn nu bara!
DOROTHEA. Ja, lugn, ja, det borde jag säga.