MÖRK. Så säg det då, min gumma.
DOROTHEA. Nej ... men att jag alltid ska ge efter; först tåla oförrätter och sedan bedja om förlåtelse som en knähund, det är för mycket. Ah! Jag känner också att jag inte länge kan bära detta behandlingssätt.
MÖRK afsides. I rappet äro vi inne på kapitlet om skilsmässa.
DOROTHEA. Inbilla dig inte att vi kvinnor äro födda till att tåla och tiga; å nej, också för oss har det nittonde seklet låtit sitt ljus gå upp, också vi ha lärt att handla, och du kan lita på att jag också kan fatta beslut, vi äro inte fjättrade vid hvarandra.
MÖRK. Riktigt.
DOROTHEA. Och drifver du mig till det yttersta, så känner jag, att jag, oaktadt mina år, har kraft nog att afskaka mina bojor och begära skilsmässa från dig.
MÖRK på samma gång. Skilsmässa från dig! Nå, gudskelof! Nu är förrådet uttömdt!
DOROTHEA. Ah, hvad de här scenerna angripa mig ... mina nerver!
MÖRK lugnt. Ja, där ser du nu ... hvarför skall du göra så extraordinära ansträngningar. Seså, gå nu in där i damsalongen och hvila ut dig en smula.
DOROTHEA. Där i piraten ligger mitt luktsalt!