MÖRK. Jo, det är de tysta, tålmodiga ... det är nämligen de, som få de suraste sparlakansläxorna, men aldrig yttra ett ord därom ... lille hycklare ... ser ni, det är just det träslag hvaraf toffelhjältarna fabriceras. Räcker honom handen. Låt oss tacka himlen, min värderade vän, att vi inte höra till den där tredje sorten.
AUGUST. Ja-a, himlen vare tack!
MÖRK afsides. Den där gaf jag då! Buller utanför.
Femte scenen.
DE FÖRRA. HILLER och AMELIE från fonden.
HILLER med mycket litet reseffekter. Det är då ohyggligt att resa med fruntimmer. Bråk på hvarenda station; oupphörligt springande efter buljong och sodavatten. Vill du kanske ha en kopp buljong?
AMELIE med särdeles mycket reseffekter, alltid talande i mild och ödmjuk ton. Jag har ju oupphörligt tackat och svarat nej, och det gör jag nu med!
HILLER. Ja, gudbevars, men redan det där frågandet är obehagligt, och sedan hela denna massa af saker, det här kånkandet, fem, sex, olika slags artiklar som man jämt ska ha i tankarna och händerna.
AMELIE fortfarande mildt; lägger ifrån sig på bordet, uppåt till höger, reseffekter allt efter som hon nämner dem. Det här är din plaid, ditt hattfodral, din paletå, din käpp och din paraply.
HILLER. Nå, det var då riktigt ett underverk att du en gång har tänkt på paraplyn. Jag trodde verkligen att jag redan skulle behöfva köpa den fjärde eller femte. Förmodligen är det bara utaf omtanke för dina hattar som du inte har glömt den.