AUGUST och MÖRK på en gång. Alldeles riktigt.
HILLER. Jag har varit gift en gång förut. Min första hustru — Gud fröjde salig människan! — hade förträffliga egenskaper, men tillika vanan att utdela sparlakansläxor. Hon var en riktig virtuos däri ... ja, jag säger er, att det var rysligt, hon rörde ihop likt och olikt, och slutrefrängen blef att hon ville skiljas eller önskade att hon vore begrafven!
AUGUST. Är det möjligt?
MÖRK ironiskt. Ja, se det är alldeles nytt för oss.
HILLER. Men då jag för andra gången trädde i brudstol, så tänkte jag: det där ska inte hända dig vidare. Jag hade måst lyda min första hustru i allt och då jag kände medlet, tänkte jag helt enkelt: nu använder jag det i min tur. Ser ni, det är min metod. Nu är det jag som ger min hustru sparlakansläxor.
MÖRK. Och har ni verkligen vunnit något därmed?
HILLER. Förvånande resultater. Det är heller inte möjligt annat. Saken är klar och logisk. Vill jag något, så kommer det aldrig i fråga att jag säger det rent ut, nej, jag talar hit och dit, strör in ett och annat bittert ord, talar om död och skilsmässa, och slutligen säger min hustru ja till allt. Till exempel, jag önskade i dag fortsätta resan med nattåget, hon ville inte, jag använder min metod, och ni skall få se att det inte dröjer länge förrän hon säger ja!
AUGUST. Det där låter min själ och Gud inte så illa.
HILLER. Försök en gång. Jag befinner mig med min metod som uti himmelriket; antag den och ni har ert himmelrike.
AUGUST beslutsamt. Jag försöker. Min hustru ska få igen sina långa tal, och det genast. Skada kan det aldrig. Tack, hjärtligt tack, herr Hiller. Räcker Hiller handen och går sedan ut till höger.