MÖRK. Jag ska också göra ett försök. Har ni rätt, så låter jag resa upp åt er en ärestod i jätteformat. Jag är riktigt nyfiken hur min gumma ska ta saken. Går ut till vänster.
Sjunde scenen.
HILLER. Sedan AMELIE.
HILLER. Återigen två människor lyckliggjorda! Med tiden skall denna äktenskapsplåga försvinna, och upptäckaren af hemligheten är jag, den store Hiller! Ringning utanför. Amelie kommer in från fonden. Ja, det är minsann inte underligt, om du känner dig angripen af resan, då du inte unnar dig ett ögonblicks ro.
AMELIE. Men jag mår alldeles förträffligt, bäste Hiller!
HILLER. Ja, ni ä’ märkvärdiga varelser. Alltid det orätta på orätt tid. I stället för att sitta still, springer du ut och in. Är det solsken, så går ni med paraply, och regnar det, sätter ni på er bästa hatten och tar en solfjäder i handen.
AMELIE. Jag förstår inte, bäste Hiller, hur du kan komma på tal om solsken och paraplyer, det hör ju inte alls hit!
HILLER afsides. Hon har egentligen alldeles rätt! Men så där gick min salig hustru på. Högt. Det hör inte hit, säger du?
AMELIE. Ja, så sa’ jag!